Generationsroman
Först och främst vill jag ta tillfället i akt och be om ursäkt, då det varit dåligt med uppdateringar på bloggen den senaste tiden.
Varför har det då tagit sådan tid mellan inläggen? Jo, saken är den att jag håller på att skriva en generationsroman. Någon titel till romanen har jag ännu inte kommit på, men det kommer så småningom.
Jag hoppas innnerligt att den kommer bli publicerad.
Diskuterade existens med en kamrat till mig tidigare idag. Jag hade svårt att komma på något att säga under själva samtalet, då jag var tvungen att passa en tid. Därför kommer mitt svar här istället.
Om vi ska tro på det du kallar existens, finns det ingen sann mänsklig natur. Vi är inte födda fega eller modiga, goda eller onda och vi är heller inte förutbestämda av varken arvet eller miljön.
Existentialismens företrädare menar att människan är som ett tomt skal, men som under livets gång utvecklas genom sina val och handlingar.
Men ska vi bara nonchalera företeelser som att vi föds och dör under en viss tidpunkt, och det faktum att vi faktiskt liknar våra föräldrar?
Det har enligt mig inget med friheten att göra, just för att vi inte kan påverka sådant själva.
Humanismen menar, i motsats till existentialismen, att människan har medfödda kvalitéer och möjligheter som hon utvecklas med under hela sin livstid.
Det är ofrånkomligt.
vackra ord från en vacker player.
I det stora hela håller jag med dig kulturplayern. Även om Sartre var kommunist och Camus intimt förknippad med den revolutionära fackföreningsrörelsen så är deras existentialism borgerlig i sin idealism och reaktionär i sin trångsynta fokusering på individen. Däremot ser jag en viss problematik i ditt totala avfärdande av deras teser –är människan inte de facto dömd till frihet? En ”frihet” som leder till ångest?
Ditt resonemang vacklar till viss del. Faktumet att man föds i en viss klass, att man präglas av den evolutionära processen t.ex. i form av medärvda reflexer och instinktiva reaktioner samt beteenden och faktumet att vi påverkas av de val, handlingar och erfarenheter vi får under livets gång behöver inte vara paradox. De behöver helt enkelt inte stå i motsättning till varandra som du framställer det i din något förenklade analys. Jag måste också uttrycka en viss skepticism mot de inledande meningarna. Kan man verkligen påstå att det finns en homogen mänsklig natur? Hur skulle denna generella mänskliga tendens se ut? Är det inte variationen och utvecklingen som är norm? Jag uppfattar det som att du till viss del vulgariserar begreppet. De största felen du begår består dock av de egenskaper du indirekt tilldelar denna ”mänskliga natur”. Modighet och feghet är subjektiva begrepp som det omöjligen kan existera en allmängiltig definition till, därför väljer jag att inte kommentera det närmare. Det existerar dock inget som ondhet och godhet, det är religiösa konstruktioner. Den relativt höga frekvens som dessa begrepp återkommer med skildrar det oerhörda strypgrepp som kristendomens dualism haft på den västerländska idésfären. Att i ett rationellt samtal hänvisa till företeelser som härstammar från en död och dogmatisk religion är löjeväckande och undergräver din egen trovärdighet.
Men som sagt håller jag med dig i det stora hela. I en tid av egoism, girighet och isande kalla blåa vindar har du gjort en relevant och slagkraftig reflektion kring existentialismens klassmässiga karaktär. Även om den än idag fungerar som ett tidsfördriv för samhällets kälkborgerliga skikt och diverse pretentiösa och kvasiintellektuella individer så är det rent historiskt en utdöd strömning.
Skulle vara intressant att höra din åsikt!
Hej Bertil!
Vad kul att få ta del av dina åsikter kring en modern livstolkning av existentiella livsfrågor från "Kulturplayern". Beträffande år frihet ger ett obetingat ansvar och leder ofrånkomligen till ångest, däremot missar du helheten Bertil Full. För inom alla diverse ideologier och samhällsåskådningar finns brister, deficit som kan hanteras på olika sätt. Ångesten kan hanteras på olika sätt, antingen så att vi förnekar vår frihet och försöker ta skydd bakom mängdens meningar (mängdförsjunkenhet) eller så att vi axlar den enskildes totala ansvar. Eftersom döden när som helst kan dra slutstrecket för vår livsräkning, är vårt sätt att gestalta våra liv så allvarligt. För den kristne Kierkegaard (existentialismens skam, då Sartre var ateist) handlade människans viktigaste val om att bli Kristi efterföljare eller att inte bli det.
I ditt resonemang betonar du ord som "samhället kälkborgliga skikt," "borgerlig" och "pretentiösa och kvasiintellektuella individer." Jag drar en något förhastad slutsats och antar att du är kommunist? Då kan jag säga dig att det inte är troligt att kommunismen, i varje fall inte i sin av Lenin präglade variant, har någon framtid för sig. Drömmen om en värld utan förtryck och kapitalistisk utsugning kommer dock inte att upphöra utan söka sig andra former. I den faktiskt praktiserade kommunismen kom de av Lenin rekommenderade politiska medlen att omsider omvandla befrielse till slaveri och växande välstånd till armod.
Sartres existentialism stod från början i konflikt med marxismen, men i "Critique de la raison dialectique" ('Kritik av det dialektiska förnuftet', 1960, görbra bok!) påträffar man ett storstilat om också i grunden misslyckat försök att bygga samman existentialismen och marxismen. Så att överhuvudtaget försöka då dessa livsåskådningar i symbios är alltför orimligt. Det är jag medveten om. Marxismen tillhandhåller ett recept på social frälsning och dessutom kritik av alla existerande samhällen. Marxismens företrädares betoning av de sociala och ekonomiska faktorerna leder emellertid vår uppmärksamhet till ett hinder som står i vägen för mänskligt framåtskridande. Vi måste blicka åt olika håll, och ta del av olika livsåskådningar för att ens förstå hur vi fungerar, och därefter finna mer om den mänskliga individens natur och hans problem för där brister nämligen kommunismen, däribland marxismen, som ideologi och samhällsåskådning, som uppenbarligen inte alltför ofta har funkat i praktiken ;)
I övrigt för du, med ett slagkraftigt och väl underbyggt val av ord fram vad du vill få sagt, även om det känns som om du lägger fokus på prestige och överlägsenhet vilket missgynnar kontexten som hellre gärna kunde betonats av en intressant diskussion :(
Tack "nyfiken livsåskådare" för ditt svar! :)
Det ska erkännas att min kunskap om existentialismen är strängt begränsad och att jag är medveten om att jag gör mig skyldig till en väldigt ful och extrem generalisering. Men för mig är det rimligt då de enda existentialister jag personligen stöttt på kännetecknats av dessa "bördor". Därför saknar jag kunskap att argumentara mot/för dina synpunkter på existentialismen. Dock stämmer det att min politiska hemvist är åt det kommunistiska hållet, därför känner jag att jag måste gå till marxismens försvar.
Jag håller med dig om att vi "måste blicka åt alla håll, och ta del av olika livsåskådningar" dock håller jag inte med dig om att marxismen skulle göra sig skyldig till brister i detta område. Marxismen är en vital och dynamisk vetenskap som ständigt utvecklas, en svuren fiende till dogmatism och ensidighet. Marxismens tolkning av den mänskliga ångesten är inte tidlös, den är strängt begränsad till den kapitalistiska produktionsordningen. Däremot är den mångfacetterad och allomfattande då den tar både historiska ekonomiska, individuella, kollektiva och evolutionära aspekter i åtanke.
Om det överhuvudtaget finns en homogen mänsklig natur anser jag att det rent historiskt skulle kunna påstås vara nyfikenheten, kreativiteten, variationen, utvecklingen och strävandet efter social gemenskap. Detta perspektiv förklarar varför arbetslöshet är så psykologiskt nedbrytande. Det innebär (generellt) isolering, enformighet och en känsla av att vara överflödig (då man inte deltar i produktionen av varor). Varje samhälle har under historiens gång baserats på produktionen av varor och skapandet har varit en central del av livet. Kapitalismens rasande effektivisering och rationalisering innebär att produktionsprocessen styckas upp i allt mindre beståndsdelar och arbetet blir en anonym börda. Arbetaren blir förfrämligad, alienerad inför det han skapar. Sentida marxister hävdar också att den fördummande och vulgära massproducerade kulturen ger upphov till ett visst "främlingsskap" inför verkligheten. Detta påstår jag är en mångsidig och rimlig tolkning av ångestens uppkomst. Rent teoretiskt innebär socialismen att dessa kriterier kan uppfyllas t.ex. genom kortare arbetsdag och meningsfull fritid. Givetvis är detta utopiska visioner men det är detta som Marx och Lenin själva förespråkar oavsett om det efterföljts i de samhällen som påstått sig organiserats efter deras teorier.
Jag vet inte om jag kan hålla med om att marxismen kritiserar alla tidigare samhällen, den analyserar dem objektivt. På detta sätt ses kapitalismen som något progressivt då det personliga profitbegäret givit upphov till en enorm produktionsapparat. Marknadskrafterna har dock omvandlats till en destruktiv kraft. Uppenbarligen har kommunismens praktiska tillämpningar varit katastrofala, t.ex. i form av folkmord och ineffektiv planekonomi men inte ens de mest rabiata liberalerna kan väl påstå att marknadsekonomin i dagsläget är effektiv? Folkflertalet på vår jord svälter, är hemlösa, dör i botbara sjukdomar osv. trots att vi första gången i historien har möjlighet att tillgodose alla behov. Det finns efterfrågan, men ingen köpkraftig efterfrågan och eftersom att kapitalismen så cyniskt förvägrar dessa människor rätten att leva gör den sig indirekt skyldig till folkmord i mycket större omfattnign än exempelvis tyrannen Pol Pot.
Mitt utgångsläge är att det första socialistiska experimentets degenerering är ett resultat av ett diskret övergivande av de leninistiska principera med en svällande byråkrati och ideologisk utarmning. Eller med andra ord att slaveri och armod skulle vara inneboende kvalitéer i den kommunistiska teorin. Ett samhälle baserat på solidaritet och rättvisa kan givetvis aldrig grundas på tvång och bestraffning. Kanske är jag en obotlig optimist men jag ser de kommunistiska katastroferna som viktiga lärdomar för arbetarrörelsen, att det innebär att sådana skräckvälden aldrig etableras igen.
Ursäkta att mitt svar till stor del saknar relevans men för att förklara varför jag anser att Marxismen inte brister i det område du påstår att den gör ansåg jag att det krävdes lite utsvävningar. Ha det gött!
vad säger Rex om ett filosofiskt samtal på lördag?
